Skanderna

 

 

 

 

Till en härlig soluppgång på högplatån som Råstojaure ligger på,tar jag farväl av Andre och Nikolai.

Det har blåst hårt under den gångna natten så släden är övertäckt med drivsnö,märker när jag selar in hundarna att de är riktigt taggade..de gräver och krafsar med tassarna och vill iväg.

Tar upp snöankaret och det bär iväg på skare som för det mesta bär hundarna,följer leden över högplatån mot Treriksröset.Jag har mycket hundfoder med mig i släden på den här etappen då det kommer dröja några dagar innan vi blir hämtade i Kilpisjärvi,med tanke på den kraft och fart jag i spannet har nu känns det som släden bara är tävlingslastad..vi går i rakt motljus in i soluppgången,drivsnön som drar fram längs marken och virvlar upp av hundarnas tassar ser ut som guldstoft i solljuset och jag börjar vissla på låten "Fields of Gold",några timmar på morgonkvisten känns magiska och minnerna av turens pulsande i lössnö bleknar fort....

Det är tyst,stilla och det som hörs är medarnas skrapljud mot skaren och hundarnas flämtningar när de jobbar i sina selar,ett tillstånd av absolut närvaro av passion i nuet och som en homogen grupp i samförstånd lägger vi mil efter mil bakom oss.Det är sådan kraft i spannet att det känns som vi skulle kunna gå hur långt som helst idag...

 

Kommer ner till Treriksröset efter lunch,denna gula cementklump som ligger i skärningspunkten för Sveriges,Norges och Finlands gräns har vi varit vid förr.

60 meter från röset lägger jag ut hundarna på stakeout bland fjällbjörkarna på Finsk mark,ger hundarna snacks och med stolthet i rösten berömmer jag dem var och en över deras kämpar insats,slår upp mitt tält med öppningen på absidern mot röset så jag kan kolla på stenen genom öppningen då och då..

Stenen i sig betyder inget för mig,den är inte ens vacker..

Men som symbol desto mer,det är tredje gången som mina hundar Pevek,Frej,Rym och jag tar oss upp hit längs hela fjällkedjan.

Man skulle kunna säga att dessa tre hanhundar är äkta "Trerikshuskys",själva ligger de ihoprullade på stakeouten och tar det hela med ro medans solen går ner över de svenska fjällen i väst..

Ingen av de tidigare turerna upp hit har tidigare varit så fylld av slit,kämpande och besvärligheter..jag visste att starta så tidigt som vi gjorde skulle erbjuda oss det,men det är först när man möter det och står i det som man verkligen förstår innebörden av det..vi kom upp till Treriksröset och avslutade vår tur den dag då STF öppnar många av sina fjällstugor längs fjällkedjan för vintersäsongen..

Många är de i byarna som sagt att vi startat turen tre till fyra veckor för tidigt..eller som Lars Göran som jobbar som stugvaktmästare i Tärnafjällen uttryckte det:

-man ska jobba med naturen och inte emot den..

Turen har i mångt och mycket varit fylld med slit mot naturen för hundarna och mig,men turen har i slutändan ändå blivit styrd av naturen och av hur hundarna mått.

Att komma till platser så här tidigt på säsongen som är "orörda" i början av turen och lämna spår efter mina kängor,släden och 48 st hundtassar i snön som efter några timmar är utsuddade av vind och drivsnö i den korta dagsljuset,gå sista kilometrarna av dagsetappen i "blåtimmen",starta morgonen och avsluta eftermiddagen med pannlampa har också sin tjusning...galet och härligt samtidigt!

 

 

Medans hundköket smälter snö till vatten kommer en helikopter in lågt över tältet och fortsätter ut längs sjön,längre ut på sjön kommer en renhjord på 400-500 renar emot oss.

Hundarna som tagit vittring av djuren och ser dem,följer allt med stort intresse.Med 200 meter kvar fram till oss trycker renskötarna upp hjorden längs renstängslet och vidare upp på kalfjället i nordostlig rikting.

London som har ett fult bitsår på örat tas in i tältet,bäddar ned henne bredvid min sovsäck med en dunjacka över sig.Det dröjer inte många minuter förrens man hör hur hon sover djupt.

Får av min fru Milla på telefon veta,att det ska blåsa upp under kvällen  18m/s och rejält mer i byvinden..

Turen började i hård vind och avslutades i hård vind..

Det börjar redan dra i under sena eftermiddagen,det sjunger i staglinorna till tältet och byvindarna river och sliter och kastar drivsnö på tältet.

När det ruskar som värst tittar jag till London som oberört sover under dunjackan med endast huvudet framme,jag kan ana ett leende i hennes mungipa och kanske tänker hon tillbaka på sin första långtur på ca 1500km som hon genomfört.

Utanför tältet ligger Lea,Istas,Shira,Bella,Totem,Kodak,Yeda,Casper,Rym,Pevek och Frej övertäckta av drivsnö i vinden,

Alla turer har en början och ett slut,våran långtur tog slut idag!

 

Ett stort tack! till min Far och farbror Lars-ove Eriksson som kom upp och hämta oss i Kilpisjärvi.

ETT ÄNNU STÖRRE TACK! till min underbara fru Milla, som låter mig få hålla på med dessa långturer år efter år..kanske hon tycker jag blir en lite bättre man efter varje resa..då jag har mycket tid till reflektioner på en långtur och med distans till det man har, lär man sig uppskatta saker och vänner ännu mer...

 

                        Men jag har redan börjat tänka på nästa vinters planer med hundarna...